Thaipusam – en annorlunda högtid!

Tidigt imorse gav jag mig iväg tillsammans med några vänner till Sri Srinivasa Perumal templet på Serrangoon Road i Little India! Anledningen för denna utflykt var för att ta del av årets firande av högtiden Thaipusam. Det var andra gången som jag fick uppleva firandet av denna högtid & om ni vill läsa om min tidigare upplevelse kan ni hitta det under länken: Thaipusam, en hinduisk högtid! I år valde vi att börja även vår vandring där hinduerna börjar sin vandring & sedan följa dem hela vägen till själva festplatsen & "slutstationen" för vandringen!

Sri Srinivasa Perumal, templet på Serrangoon Road!

Utanför templet hade flera människor tagit av sig skorna!



Vi blev tvugna att ta av våra skor under en kortare passage när vi närmade oss det sista templet!
Men barfotapromenaden varade bara under en mycket kort bit innan vi kunde ta oss över
till den vanliga gågatan där skor var tillåtna!  

Thaipusam är en alltså en årliga hinduisk högtid som främst firas av tamilska hinduer. Firandet handlar om att hedra guden Subramaniam, även kallad Lord Murugan. Hedrandet & firandet består av att de troende ”utsätter” sig för en plåga/smärta som ska visa på deras tacksamhet till guden. Förberedelserna inför dagen kan ibland ha pågått under 45 dagar & då med fast, endast ett mål mat om dagen samt att man har sovit på hårt underlag under denna period. Jag har även förstått att alla minst en gång i livet ska raka av sig sitt hår & många passar på att göra det just vid denna högtid. Ett rakat huvud är ett sätt att visa på sin hängivelse till guden, ett sätt att rena sin själ samt ett sätt att göra sig redo för den flera kilometer lång "pilgrimsvandring" som väntar!

Firandet består i en vandring på ca 4,5 kilometer genom staden. Hela promenden inleds vid Sri Srinivasa Perumal, templet på Serrangoon Road, där de som ska delta i processionen förbereds & görs redo för vandringen genom att bli ”påklädda” sina utsmyckningar & offergåvor. När de är klara ger de sig av på sin vandring som avslutas vid Sri Thandayuthapani templet där de får lämna sina gåvor & ta av sig sina ställningar, krokar eller andra saker som de burit på. Det som är väldigt fascinerande är att jag inte en enda gång har sett en enda droppe blod. När man ser dem sticka in nålarna & krokarna tänker man att det i alla fall borde komma något rött, men inte en droppe. Jag kan tillägga att detta är något som jag är väldigt tacksam för men också väldigt förvånad över. Förklaringen som jag fått är att det beror på att de har fastat så länge vilket ska ha påverkat blodet på detta sätt!   

Under vandringen bär vissa personer på stora ställningar som är vackert utsmyckade med fjädrar, silverplattor & bilder på guden. Dessa burliknande ställningar kallas kavadis. Ordet kavadi betyder egentligen fysiska börda. Kavadin placeras uppe på bärarens axlar & sedan sticks stora nålar/spjut genom ställningen in i kroppen…ajjjj!!! Dessa ställningar kan väga ända upp till 15 kilo, så det är ju ingen liten börda som de får bär på. Under vandringen följs dessa bärare av familj & vänner som emellanåt sjunger, spelar musik & peppar för att hjälpa bäraren orka hela vägen. Det som är helt otroligt är att emellanåt börjar dessa bärare även att dansa!!! Kan ni tänka er att dansa runt barfota på het asfalt med 15 kg på axlarna & spjut in i kroppen…inte riktigt klokt enligt min mening! 

 


Anledningen till att man utsätter sig för smärta i form av att sticka nålar i kroppen, gå på spikskor eller bära tunga saker grundar sig oftast i att man har bett guden om hjälp med något som sedan har gått i uppfyllelse eller för att visa sin tillgivenhet så att man ska få hjälp. Genom att göra denna vandring ”betalar” man alltså på ett vis tillbaka sin skuld. Ju större börda man bär desto större tacksamhet visar man. De önskningar som kan ha föregått denna tacksamhet uppfattar jag oftast handlar om hälsan, att bli frisk från en allvarlig sjukdom. Det kan även handla om önskemål att få bli föräldrar eller andra önskningar om ett bättre liv för sig själv eller för andra.


Spikskorna görs redo!

Trots att jag uppfattar detta som något väldigt obehagligt så har hela cermonin ett överflöd av värme & glädje som gör att man fascineras av hela tillställningen! Familjerna finns där för att stötta varandra, de bjuder gärna in nyfikna blickar & vi fick gärna fota deras vackert uppklädda barn! Överallt överöstes man av färger & blommor...mindre positivt var väl de dofter som inte var lika angenäma... Vart man såg möttes blicken av vackra kläder, blommor i hår, girlanger i taken & glada miner.



Själva firandet är väldigt spektakulärt att beskåda på många olika sätt. Man går runt i denna del av Singapore, som för dagen liknar mer min bild av Indien, med en olust känlsa som kan liknas vid någon sorts skräckblandad förtjusning. Man blir så fascinerad av allt som omger en! Men självklart kan jag säga att för en västerlänning som mig så är det väldigt svårt att förstå varför man utsätter sig för detta & framför allt kanske varför man väljer att låta sina barn beskåda allt det som sker som inte är helt positivt. Som utomstående får man verkligen ta del av hela cermonin på ett väldigt nära håll & detta från början till slut. Det är väldigt magstarkt så man bör vara förberedd innan man ger sig av för att beskåda denna vandring! Förra året hade jag inte läst på så mycket så då kände jag mig helt paralyserad till att börja med men denna gång hade jag en helt annan förkunskap om firandet...fast jag måste medge att det är väldigt svårt att hantera & förstå ändå… Jag tror faktiskt aldrig att jag kommer att förstå detta men är ändå väldigt glad över att jag har fått en inblick i denna helt annorlunda värld!